Flackåkning, bra eller anus?

Flackåkning har alltid varit en lite specialitet från min sida och jag har genom åren varit ruggit snabb i dessa backar. Tydligaste var väl när jag tillsammans med resten av svenskarna under europacupåren krossade allt motstånd dom säsonger vi körde inomhusrace, vilket var tokplatt. Senaste säsongerna sedan jag börja åka Nordica har jag dock tappat lite av den där extremt snabba flackåkningen, det handlar främst om när det är väldigt låg fart i flackåkningen och man måste bygga upp farten själv medan jag fortfarande är riktigt snabb när det är fart i flckåkningen, som typ Levis övre del. Det handlar om material-setupen som inte funkar när det blir låg fart, men eftersom inte något världscuprace har den karaktären så har jag inte lagt så mycket energi på det eftersom det funkar så bra i övrigt med materialet.

Idag hade vi dock en sådan träning, riktigt flackt och förhållandevis ganska låg fart vilket gjorde att jag hade problem till en början. Jag tänkte nästan ge upp direkt efter första åket då jag kände att det inte funka. Riktigt frustrerande för jag vet verkligen att jag kan åka flackt. Jag valde dock rätt utväg idag och tog djuren vid hornen och valde att kämpa på. Jag bestämde mig att inte sluta förrän jag fick till det. Det tog några åk men runt åk 7-8 började det stämma bättre och i sista åket kunde jag ändå även sätta en tid som var helt skaplig och jag lämnade träningen ganska nöjd.

Vi är som sagt tillbaka i Reiteralm där vi kommer ligga på obestämd tid och träna. Beroende på hur snöförhållandena utvecklas på andra ställen

Dagens backe, 25 sec barnbacke där vi låg och effektivt rulla runt med skoter.

Ted Ligety skrev för några dagar sedan ett inlägg på sin sidan om vad han tycker om FIS. Ett läsvärt inägg som fått bra genomslag runt om på webben, idag var det även med i Österrikiska största sporttidning.