När allt man älskat bara slits ifrån dig

Jag har senaste åren delat med mig av det mesta här på bloggen, både i med och motgång, alltid försökt vara så ärlig som möjligt. Att skriva av mig har ofta funkat som ett sätt att rensa hjärnan på för mycket tankar även för mig själv.

Även om jag nu sitter i en helt annan situation och det är extremt tufft så skulle jag vilja skriva något om vad som hänt senaste veckan som bearbetning för mig själv, som en hyllning till Matilda. Jag kommer inte kommentera detta något mer på ett bra tag, utan ta min tid i lugn och ro för att bearbeta och ta mig igenom det. Det är även inte meningen att denna text ska användas utanför detta forum och skrivas artiklar eller skapa rubriker på. Tack för visad hänsyn.

Jag har precis vaknat upp till mitt livs största mardröm. Allt jag har älskat har slitits ifrån mig, eller snarare den jag älskar, min Matilda, men med henne följer nästan allt då vi dela det mesta här i livet. Att ens kunna förstå allt detta är omöjligt. Att den som har stått vid din sida senaste 12 åren och så långt du kan minnas helt plötsligt inte längre finns där. Matilda, mitt livs kärlek som jag precis fått gifta mig med och bestämt att dela resten av mitt liv med.
Vi delade som sagt det mesta och framför allt passionen till skidåkningen. Nu är det skidåkningen som släckt ner allt detta, brutalt, plötsligt och helt oväntat. Vi hade precis haft våra mest lyckliga månader bakom oss och hela livet framför oss. Nu finns inget av detta längre, vilket gör fruktansvärt ont och skapar så många frågetecken.
Vem ska jag nu dela allt med, vem ska jag nu skratta med, vem ska nu var mitt kloka bollplank, vem ska jag nu få ta hand om och hur ska jag någonsin bli älskad på det där fina och varma sättet som du gav mig Matilda.

Allt detta startade för några veckor sedan, Matilda fick ett mail av en av sina samarbetspartners som fråga om hon ville åka till Chile och filma in några korta sekvenser åkning för ett dataföretag som till hösten skulle släppa ett skidspel. Hon skickade direkt ett meddelande till mig och var pirrig och glad över möjligheten men ställde sig ändå lite tveksam, det var ju mitt i sommaren, hon fråga vad jag tyckte. Om jag ska vara ärlig vara jag inte lika pepp, jag tyckte vi hade en mysig sommar och ville helst vara med Matilda, men visste att jag själv hade kunnat tänka mig att göra det så sa att hon självklart skulle åka. Åka puder mitt i sommaren, vem tackar nej till det liksom och även att få checka av ett nytt land i form av Chile. Så vi kom överens att hon skulle åka.

Så dygnet innan Matilda skulle flyga iväg, hade jag fixat en liten överraskningstrip ut till Finnhamn med båten, där vi fick ett magiskt dygn tillsammans. Vi låg på klipporna hela eftermiddagen fram till solnedgången, pratade framtidsplaner, vi letade sommarhus i Stockholm för sommarmånaderna, vilket vi redan hunnit varit och tittat på. I typisk Matilda anda ville hon ha ett stort ställe med många hus och bäddar, för att alltid kunna ha öppna dörrar för vänner och familj att komma på besök. Vi låg även och prata risker i allmänhet kring sporten och även den kommande resan, vi hade båda blivit lite påverkade av Estelle Balets bortgång tidigare under våren. Vi diskuterade fram och tillbaka, vi var medveten att det fanns risker och har alltid varit men ansåg om vi gör det på vårt sätt som alltid så skulle det vara lugnt. Vi kom även fram till att det inte var någon mega action sekvens som skulle spelas in, mer en reklamfilm, vilket lugna oss båda lite. Vi prata ofta om det, det var inget vi dolde för varandra. Sen drog vi tillbaka mot Stan, Matilda packa ihop det sista innan hon gav mig en kyss, vinka hej då och hoppa in i en taxi.

Under veckan så hördes vi sedan till och från som vi brukade, skickade meddelande fram och tillbaka och prata i telefon när det passade för tidszonerna. Dom hade det bra, inget toppen väder eller åkning, dom körde i ett litet system nära där dom bodde någon dag, planerade och förberedde för den riktiga filmgrejen som skulle göras när det blev bättre förhållanden.

Sedan i torsdags ringde hon på eftermiddagen svensk tid, hon var förväntansfull men också lite nervös, det var fint väder och dom skulle ut och flyga heli. Jag gjorde som jag alltid gör, sa några väl valda ord så hon skulle känna sig trygg och få bra självförtroende. Av någon konstig anledning kände jag mig dock lite nervös själv, men blev lugnare när hon berättade planen, att dom skulle leta efter mindre sluttningar och kortare åk för minskad exponering och för att dom bara behövde 15-20 sekunders sekvenser. Jag önskade henne lycka till och hon sa att hon älskar mig och jag svara på mitt lite stolpiga sätt tillbaka att jag älska henne också. Innan vi la på fråga hon vad jag gjorde, men jag svara ”ähh inget särskilt”, men i själva verket var jag och spana in en ny båt då jag insett att Matilda inte var helt såld på ribben, där man blir rejällt urblåst och lätt fryser under turerna, men framför allt att det är för dålig med plats för att kunna bjuda med kompisar på turer, så jag planerade ett byte för hennes skulle.

Senare på kvällen, jag ska precis gå och lägga mig på sängen för att kolla någon serie då det ringer, det är Matildas manager, jag tyckte tidpunkten var konstig så jag svarade inte men direkt efter kommer ett sms som frågar om jag hört vad som hänt och att Matilda ligger på sjukhus. Så jag ringer genast tillbaka och mötts av nyheten att Matilda varit med i en lavin och ligger på ett sjukhus i Santiago, det tar inte lång tid innan jag förstår att det är väldigt allvarligt. Här känns det som allt bara blir svart.

Dagen efter sitter jag på ett flyg mot andra sidan världen, i en helt sjuk ovisshet och med en miljon tankar. Jag hoppas och tror att allt ska gå bra, att vi kommer få ta vår tid där borta men till slut få flyga tillbaka hem tillsammans igen.

När jag anländer till sjukhuset i Santiago efter dryga 18h resa så inser jag snabbt att allt blivit ännu mer kritiskt, jag sitter sedan i nästan två dygn vid hennes sida innan hon till slut lämnar oss och flyger iväg. Det var ett fint farväl…

Nu börjar min tuffaste utmaning någonsin i livet, där allt ändrats väldigt drastiskt, framför allt saker man innan tyckte var viktigt. Jag ska på något sätt hitta ett sätt att leva livet utan den som stått mig närmast och varit min partner så länge jag kan minnas. Jag vet att ”det kommer gå” som många kommer säga, men det är resan dit jag är livrädd för, för jag vet att den kommer vara så smärtsam. Jag som tidigare typ aldrig gråtit har senaste dagarna gråtit så mycket så jag knappt har några tårar kvar, men inser att det är fint att gråta och otroligt skönt i denna situation.

Jag har nu så här tajt inpå svårt att se värde i saker jag innan höll högt. Som bara frågan om jag ska jag åka skidor igen, skidåkningen vi båda älska men nu tagit min Matilda ifrån mig. Det har nu gått någon extra dag och jag har redan insett att det är det sista Matilda ville att jag skulle göra, sluta åka skidor alltså och det är nog det samma med dom flesta mörka tankar som nu kommer upp i huvudet.

Jag nämnde tidigare Estelle som olyckligt gick bort i en lavin strax innan vårt bröllop i april, vi pratade då om att det kändes konstigt att vi skulle ha fest och gifta oss så nära inpå, men kom fram till att kärleken måste segra över allt det onda och att det var just mer fest och kärlek det behövdes. Just dom orden är något jag tar med mig alla tydligast. Matilda ville aldrig att detta skulle sluta, så jag ska göra mitt bästa att hedra henne med skratt, lycka och kärlek till nära och kära.

Nära och kära har vi gott om, jag är rörd över all support som mött mig senaste dagarna. Utan er skulle vägen tillbaka till just, skratt, lycka, kärlek och fest, vara extremt mycket längre och svårt att se.

Matilda, du var den snällaste, smarta och finaste person jag har träffat, där din finaste egenskap just var att du brydde dig mer om hur din omgivning mådde än dig själv. Du ville hjälpa allt och alla. Jag försökte få dig att tänka mer på dig själv, men om vi ska vara ärliga så gick väl det så där. Du var en mästare på att knyta ihop våra vänner, nya som gamla, få alla att känna sig delaktiga och välkomna. Du hade alltid 100 bollar i luften och ingen utmaning skrämde dig. Det är just detta driv och din omtänksamhet som gjorde att jag älska dig så oerhört mycket och fick mig att känna mig så älskad.

Matilda, nu är du på en plats där du kan ta hand om dina nära och kära på ett ännu bättre sätt, så fortsätt som du alltid gjort. För med en ängel som dig där uppe borde allt bli mycket bättre

Du är min för evigt Matilda , Älskar dig över allt annat!
Din Mattias
314

006

230

C09V3965

F23B8431

DSC03936

DCIM100GOPROGOPR0136.