På väg mot bergen och snön igen!

Jag sitter i skrivande stund på flyget ner mot Schweiz, jag är faktiskt på väg ner mot bergen och snön igen.

Tiden har gått sedan jag senast skrev här. Det har självklart varit en jobbig, speciell och väldigt konstig tid, där senaste månaden typ känts som en evighet.

Det är nu nästan två veckor sedan vi tog farväl av Matilda i Kungsholmen kyrka, vilket jag sammanfatta så här efter på Instagram, ”Igår var väldigt fint, extremt tufft men också så kärleksfullt. Vi tog farväl av Matilda, jag skriver inte ett “sista”, för jag vet och är säker på att du för alltid kommer vara närvarande ibland oss på ett eller annat sätt. Du är min för evigt.”

Tiden efter begravningen var det som allt gick in i en ny fas. Först en enorm tomhet och allt kändes än mer verkligt men också en lätthet känsla som spred sig. Lätt hetskänslan tror jag mest berodde på att jag ganska intensivt planerat, styrt och råddat inför begravningen och nu när allt var över försvann den extra lasten från axlarna.

Härom dagen satt jag i bilen och lyssnade på musik, då samma låt gick igång som den där sommardagen i juli, timmarna innan jag fick sista samtalet från Matilda. Jag hade tränat på morgonen och kände mig riktigt stark på passet, jag tog sedan en lunch i solen innan jag hoppa in i bilen för att fixa lite saker under eftermiddagen. Väl i bilen pumpar musiken, jag sjunger med och känner en stor glädje och enorm energi i kroppen , jag tänker högt för mig själv ”Jag är fasen i mitt livs form, jag har aldrig varit starkare fysiskt och jag har aldrig varit lyckligare och i mer mentalt i balans. Jag mår så jävla bra”… Sedan några timmar senare såg allt betydligt annorlunda ut. Men när jag nu satt i bilen och hörde samma låt, kunde jag så tydligt tänka tillbaka och så tydligt minnas dessa härliga känslor.
Det är dit jag vill komma igen, det är det jag vill känna igen, det är det jag jobbar mot.

Jag mår nu efter omständigheterna bra, men det känns konstigt att både skriva och säga att jag ”mår bra”. För en del av mig, Matilda, finns ju inte längre här. Men det är ju efter dom nya förutsättningar som har kastats till mig, min nya verklighet jag inte fått välja på, utan blivit tvingad att leva och ta itu med. Efter det mår jag bra, men jag är inte hel, dit är det en bit.

Jag känner i alla fall att jag är på benen och sakta men säkert kan jobba mig vidare, med ett leende på läpparna så ofta jag kan. Jag försöker hitta energi och skratta med vänner och familj på dagarna, vilket jag lyckats bra med, men jag gråter också nästan varje dag när jag tar tid för mig själv. Men något jag inte mår dåligt av eller kopplar samman som negativt, utan ofta ger mig mer energi i slutändan.

Det som hjälpt mig lite och gjort mig stark i denna situation är att jag vet att Matilda såg upp till mitt sätt att hantera mentala svårigheter/utmaningar i livet, att göra saker lite mindre komplicerade och inte tänka för mycket och framför allt alltid blicka framåt. Nu har jag verkligen fått leva upp till detta för att inte göra henne besviken, vilket stöttat och hjälpt mig, även om det är en enorm utmaning att klara av det.

Som elitidrottare där jag är van att ta hand om min kropp så gott det går, eller som jag brukade skämta med Matilda och säga ”mitt tempel”. Det är något jag insåg från första dagen, om jag skulle klara detta så var prio att ta hand om kroppen, äta ännu bättre, sova ännu mer, och framför allt träna som jag alltid gjort. Vilket jag trotts att det kändes lite konstigt var tillbaka med relativt snabbt efter olyckan. Inte för att topprester men för att må bra. För jag vet att det är få saker som ger mer energi eller kan rensa huvudet på negativa tankar än att träna.

Ifall träningen ger energi så är det bara en bråkdel av vad skidåkningen brukar ge. Så som jag skrev i början av texten, så är jag nu på väg mot bergen och snön igen. Jag ska i veckan gå på snö och börja träna med grabbarna och laget igen. Jag känner mig redo att komma iväg och åka skidor igen.

Som jag skrev i min förra text här på bloggen så var dom första tankarna att jag typ inte kände för att åka skidor mer, vilket dock släppte väldigt snabbt. För skidåkningen är en sådan stor del av mitt liv och kommer fortsätta vara. Jag var dock länge osäker om jag skulle kunna hitta tillbaka till samma glöd och driv igen som jag tidigare känt. Även om jag är rätt säker på att jag nu fått lite annan syn på vad som betyder och är viktigt för mig och framför allt driver mig, så har jag senaste tiden och veckan börjat kunna få upp tankar om prestation igen. Känslan att vilja prestera, tankar om skidåkning och allt runt omkring. Det är ett tecken som jag känner gör mig redo att dra iväg och köra igen.

Det viktigaste är att göra saker som ger energi och det är jag rätt säker att skidåkningen kommer ge mig nu.

Jag skulle gärna skriva det många har skrivit till mig senaste tiden, ”att kör för Matilda i vinter”, men med mina relativt låga vinstratio om man räknar värdscupstarter kontra segrar (seger) känner jag mig inte tillräckligt säker att gå ut och säga det. För man vill ju verkligen prestera om man säger så. Skämt och sido, så kommer jag snarare ta med och köra för det Matilda stod för, skidglädje, en stor nyfikenhet till utmaningar och framför allt se till att ha roligt längs vägen. Sedan fokusera på att nå mitt egna max. För just nu känns det konstig att prata mål och resultat längre fram.

Med detta sagt, jag kommer inte sluta leva det liv jag och Matilda har delat och levt, jag kommer försöka göra det än mer, resa, åka skidor och ta mig an utmaningar längs vägen.

Så när jag nu går på snö igen, förhoppningsvis imorgon så är det för att dra igång arbetet och satsningen mot vintern och världscupsäsongen. Jag kommer från och med nu vara med på alla planerade dagar med landslaget. Sedan vet man aldrig hur allt känns eller går, där kan jag inte lova något, men jag kommer göra mitt bästa att från denna tragiska situation komma ut ännu stakare och njuta desto mer av varje dag på snö och i allmänhet i livet.

Som avslutning vill jag åter igen tacka för det stöd jag mötts av folk runt omkring mig, och även en det lugn och ro som jag också tillåtits att ha. Tack!

För er som följt mig här på bloggen så kommer jag nu försöka ta upp den igen, kanske sakta men säkert, någon bild här och där, en text då och då och känna hur det känns. Kommer nog kännas lite konstigt till att börja med, men får se hur det känns.
P1230455

P1240999