Mentalt tvåfrontskrig

Alltid svårt att sammanfatta race som inte riktigt gått som man vill, men det jag kan skriva är:

Både igår under träningen och imorse under värmningen hade jag en riktigt skön känsla i kroppen. Underlaget kändes perfekt och jag var redo för att dra på. Dom 10cm nysnö som kommit under natten jobbades effektivt bort under morgonen och när jag satt i liften på väg mot start så började även solen bryta igenom. Idag blir det fint, tänkte jag.

Uppvärmning på start, dom första åkarna drar igång, jag kollar André första partiet och tycker det överensstämmer med det jag besiktigat. Tajt, relativt låg fart men det ser skönt ut. André ropar även upp liknande på radion, måste jobba hela vägen för att hålla farten uppe, inga speciella svårigheter osv. Så jag går in i starttältet med 3 åkare kvar, knäpper på skidor, gör sista förberedelserna och när Khoroshilov med nr 7 drar iväg sneglar jag ut för att följa hans åkning på toppen. Då ser jag att allt helt plötsligt är insvept i dimma, va fa hände liksom på dom minuter jag stod i starttältet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag blev glad av det jag såg. Jag gick dock igenom gameplanen och kände mig ändå rätt säker, “Dra igenom laggen, kraften neråt och stabil överkropp.”… Jag tyckte sedan trots sämre sikt att jag kom igång med relativt bra rörelse och höll mig till planen. 25 Sec in så exploderade dock allt och hundradelen senare så låg jag i snövallen. Man kan säga att jag verkligen drog igenom laggen, men inte höll en stabil överkropp framåt. Så det sluta med en rejält carvingkast. Så min dag slutade i förtid i en snövall där i dimman. Tråkigt och inte enligt plan!

Ni som sedan såg första åket såg att det inte blev någon rolig tävling, då vi åkare eller för den delen ni tv-tittare knappt såg något. Men så är det med utomhussport, vilket man självklart hatar när man misslyckas. Det man trots detta kan summera dagen med är att dom tre åkarna som för tillfället är hetast, är dom tre som även idag stod på pallen, dimma eller inte dimma spelar mindre roll. “Rätt” åkare är ändå på “rätt” plats i slutändan just i toppen, många andra placeringar blir dock väldigt omkastade och inte helt rättvisa.

Jag drog tillbaka mot hotellet, packa väskan, kollade andra åket och rullade sedan mot Engelberg. Självklart ingen rolig dag, men jag är fortfarande relativt lugn. Är verkligen inte där jag vill vara rankingmässigt och det som började som en relativt stark start innan jul har nu svängt till en relativt svag inledning av säsongen. Det svänger så sjukt snabbt i sport.

Det känns dock som jag nu kommer få hantera ett “tvåfrontskrig” mentalt, jag har fortsatt sorgen som jag dagligen bearbetar och tar stor plats och nu även en dalande formkurva resultatmässigt där det gäller att inte dras ned av det. Utan hålla huvudet högt och vända på trenden. Så nu laddar vi för Wengen till att börja med nästa Söndag.

Som sagt, dra igenom skidorna fullt ut. Tror jag enda till denna punkt trodde jag skulle kunna häva krafterna och komma tillbaka, men nej det var inte nära;)

På vägen hem stanna jag på denna rastplats för att ta några bilder. När jag skulle hoppa in igen såg jag varningsskylten, vilket fick mig att rulla iväg snabbt.

För kändes inte tryggt att stå under denna klippa med rasrisk

För bilderna blev inte så snygga heller för den delen, inte värt risken alltså.


Söndag och tillbaka hemma, men jag valde att dra till Ski Lodge. Det känns som hemma också, alla är så snälla mot mig där. Så blev en trevlig söndagsmiddag i baren och ett försök att väna formen med god mat, kan väl inte gå fel.

Äntligen snö nere i byn.

Lästips! Jag tycker denna bok med Petter Stordalen var riktigt inspirerande och läsvärd.