Tuffa förhållanden!

Igår var tuff dag på många sätt. Ni som såg racet förstår nog vad jag menar. Det var nog ett av dom mest utmanande racen på länge, eller snarare sämre underlagen vi haft på länge. Det blev ju brutala tidsdifferenser, då det snabbt bildades ett spår och man fick gå sjukt mycket längre väg ju högre nr du hade. Jag är på ett sätt rätt nöjd med hur jag hantera det och tyckte jag prestera stabil och fin åkning, saknade dock lite tryck idag och framför allt kanske jag inte våga chansa i vissa partier som det krävdes. Så jag lämnade Kranjska med gott humör igår.

Det var dock inte en av mina bättre racedagar mentalt i år, eller mentalt är fel att säga, snarare fysiskt, för jag lyckades ändå kriga det åt rätt håll. Framför allt första åket kände jag mig ganska orkeslös innan start och jag hade där av lite svårt att tagga till, såg även vissa hinder mentalt framför mig. Första banan var riktigt runt satt och relativt låg fart, vilket är det jag är sämst på, så jag visste det skulle bli en utmaning att fixa det på rätt sätt då det även var sjukt spårigt. Så var väldigt viktigt att komma ut i spåret och inte gå för rakt. Jag tycker jag fixa det relativt fint, kändes faktiskt lätt, dock men känslan “hur fan ska jag gasa??”. Gick liksom inte att dra igenom det mer för mig. Så jag var ändå lite lättad och glad av där jag låg efter först åket och inför andra var det med en helt annan attityd och känsla jag stod på start. Fortsatt lite seg, men mer en känsla av attack och chanser att klättra uppåt i huvudet. Fan va jag älskar andra åk på ett annat sätt, det är ju känslan av “nu gör vi upp om det här” på ett helt annat sätt. Blev ju en 13:e plats och 3 platser ner i andra, istället för uppåt.

Så helt klart godkänt i Kranjska. Nu är nästa Aspen, USA, dit vi flyger på fredag. Detta är en WC final jag sett fram emot hela året. Då jag tror det kan bli en väldigt skön vecka med gött väder och häng. Finaler är alltid roliga, men bonus att ha den i Aspen. Så är peppad att dra över. Hade kunnat flyga redan imorn.

Efter racet igår drog jag till hotellet, packa ihop, tog en snabb lunch och hoppa sedan in i bilen mot Engelberg. En resa på typ 730km, så ganska tufft att köra själv efter race. Gick dock förvånansvärt lätt igår.

Jag fotar ju sällan på tävlingsdagar, fokus är oftast på annat håll då och kameran nere i väskan. Detta är gårdagens bild från i mål. Matt, Gross och Neureuther, gårdagens pall. Gott kämpat grabbar!

Resans konstigaste träd, strax utanför Milano där dom lämnat det mellan filerna.

Hade väldigt bra flyt först delan av resan tills denna polisbuss sänkte tempot markant. Även om han låg i hyfsat hastighet själv. Men ni ser ju, tre filer och typ rent på vägarna. I Italien brukar ju typ alla dra förbi Polisen bara, men denna våga ingen dra förbi, kanske då han själv låg 10 över hastighetsbegränsning redan. Så jag låg glatt i ryggen tills han vek av.

Milano och relativt tung Söndagstrafik

Strax innan Gottard tunneln och kraftigt snöfall. Detta är ett tecken på att det kan vara väldigt bra i ett skidområdet där i närheten, när det väl snöar nere på motorvägen. Ni som vet vet, alltså vilket område jag pratar om.

Svar ja, alla grejer var rätt blöta efter gårdagen. Så lite stök och tork på rummet för tillfället.

Svar ja på nästa fråga också, alltså om man blir stel av att tävla och sedan köra bil 73 mil. Höftböjarna behöver lite mys efter en sådan dålig behandling.