“Kom igen nu Hargin”

Imorgon är det då dags för säsongen sista WC Slalom, tiden och vintern går så sjukt snabbt, lite väl snabbt. Det är ju race säsongen som är den roligaste tiden, så känns lite segt att efter imorgon gå på världens längsta försäsong igen och börja gnugga fram mot Levi och November då det är race igen. Trotts att jag klagat lite på energi och kraften senaste tiden så hade jag dock gärna haft några fler race framför mig, tycker jag fått lite ny kraft och energi här borta i USA då vi haft 10 roliga dagar. Men ja ja, det är väl bara ut och njuta av imorgon till max, ge det en sista ärlig chans att prestera mitt max denna säsong.

Säsongen har varit upp och ner, men jag är sjukt tacksam att allt gått så bra och jag kunnat klara mig igenom hela vintern så bra och jag tycker fortsatt jag utvecklats till en mycket bättre skidåkare, även om resultaten inte helt gått min väg. När jag läser tillbaka till det jag skrev 29:e Augusti då jag var på väg till första lägret efter frånvaron, så tycker jag att jag gjort och hanterat allt ungefär som jag ville då. Jag kanske har brytt mig lite mer om resultat än jag trodde då, men kan bara inte låta bli, för det är faktiskt en av anledningarna att jag håller på med det, för att jag vill maxprestera och få ut mitt max.

Att jag vill maxprestera är också en av anledningarna att jag har lite ångest vad jag ska göra efter Söndag. En del av mig säger, fortsätt köra på och börja arbetet inför nästa säsong. Nu när jag faktiskt är själv, bara har mig själv att planera efter, så skulle jag kunna köra på rätt mycket. En annan del som tänker mer logiskt säger, var glad med det du presterat, ta hand om dig och lägg ner säsongen och samla kraft nära familj och vänner igen… Kommer nog bli något mellanting, men det tar vi på tisdag när jag är tillbaka i Europa igen. Imorgon ska jag mer njuta av nuet och att köra final i Aspen.

Det här är en bild jag inte borde lägga upp, en printscreen med dålig kavlite känns inte som den håller måttet och borde passera mitt filter. Men tycker den är lite härlig, för jag känner så tydligt känslan jag har där, sekunderna innan man sätter fram stavarna och ska dra iväg. Med ett extremt fokus och medvetenhet spanar man ut över banan och går igenom dom sista detaljerna. Det är detta man saknar på sommaren och man inte känner i så många andra lägen. Det är även i dessa lägen jag pratar med mig själv i tredje person, säger saker som “kom igen nu Hargin, va inte sån jävla kärring”, “kom igen nu Hargin, ut till punkten, kliv på och dra igenom laggen, framåt”, det är sånt där jag inte håller på med till vardags heller, då är jag en något mer sansad och “normal” person. Haha, för jag tror faktiskt många som ser mig kring race och framför allt på start kan tro att jag har en skruv lös.

Detta är en bild från 1 September och säsongens första dag på snö, en känslosam start på en säsong jag inte hade en aning om vart den skulle hamna.