Tack för allt!

Sitter i Engelberg med en stor kopp kvällskaffe, träningskläderna på, rätt sliten i kroppen efter två veckor med ganska mycket skidåkning här i Engelberg. Två veckor där jag nästan varje dag bara varit uppe för jag tycker det är roligt, åkt själv, åkt med kompisar, åkt med Lovisa. Jag skulle inte vilja kalla mig utvilad nu, men jag mår rätt så bra och skönt, tycker jag känner en liten bättre gnista och energi i kroppen och ser fram emot en spännande vår och tid som kommer.

I helgen är det race i Kranjska Gora, men jag ska inte dit.

Ni som såg VM och hörde intervjun i mål efter slalomen undrar nog lite om jag menade allvar eller bara var sur… Men jag var fullt allvarlig. Dock har jag gett mig själv lite tid och andrum att ha fått suga på den lite till.

Men nu kan jag säga att jag har gjort min sista Världscupslalom. Jag säger sista slalom, för att jag har fått inbjudan att komma till VC finalen och köra Team Event. Så ställer mer än gärna upp där med vårt grymma parralag. Detta tyckte jag kändes som en jäkligt rolig avslutning, att kanske kanske få avsluta med en vinst men också säga lite mer hej då till folk i laget och grabbarna på touren. I Åre var det ingen som riktigt visste och några som blev lite tagna på sängen, så jag fick inte säga hej då till någon riktigt.

Om jag ska vara ärlig så har jag sett mig själv att hålla på ett bra tag till, men har också alltid sagt till mig själv, att när jag inte är med och konkurrerar om toppresultat, då kan jag lika väl göra något annat. Och dit har jag tyvärr nått nu lite snabbare än tänkt. Efter en säsong med väldigt få resultat, så trillar jag nu ut topp 30 och vägen tillbaka in och dit där jag vill vara är lite väl lång och det är inget jag känner jag behöver göra. Eller en kamp jag vill ta. Jag känner mig klar nu.

Så resan närmar sig sitt slut, en resa som startade på riktigt i December 2004, då jag gjorde jag min WC debut i Flachau, Österrike. Där jag senaste 10 åren ändå varit med och krigat om toppresultat och varit inne topp 15. Nu känns det helt sjukt att vi står 15 år senare och jag stänger detta kaptitel i mars 2019 i Andorra. 

Jag skulle vilja säga att det finns en del olika anledningar att jag är där jag är nu, i slutändan faller det mesta tillbaka på mig själv, jag har inte presterat särskilt bra åkning i år och jag har inte det som krävs längre. Om jag ska vara ärlig så har jag slitit en del förra vintern och i år, jag har inte haft den där energin som krävs för att prestera på topp under en längre perioder, inte haft samma mentala styrka och fokus, jag har känt mig ganska utmattad stora perioder och inte haft samma kraft och driv. Det är som kroppen skrikit efter att få vila. Det är rätt irriterande när man är van att bara kunna köra på, lite som att dina toppstyrkor plockas ifrån dig. Jag har velat och försökt, men det har inte funnits där. Jag har ju haft en del att fightas med sista åren och tycker jag haft det under relativt bra kontroll, men skulle vilja säga att huvudet velat mer än kroppen orkat med. Så nu är det dags att lyssna och framför allt kanske släppa på en hel del press man lägger på sig själv och vad det innebär att hålla på med toppidrott. Jag tror jag kommer må bra av det nu, jag känner det, även om jag kommer sakna det också. Jag älskar ju att tävla.

Vilket fall, vilka år det har varit, vilken resa det varit, jag är väldigt tacksam för allt jag fått uppleva och det jag har presterar, även om jag kommer grubbla lite varför jag inte lyckades vinna fler ggr för jag tycker ju själv jag är så pass bra skidåkare, haha, hallå självdistans;)

Nej men skämt och sido, jag sa alltid när jag var liten, väldigt liten, jag ska bli bäst i världen på skidor, jag vet inte riktigt vart det kom ifrån eller vad om drev mig, men det kände jag i alla fall. Så på ett sätt känns det ändå rätt skönt att jag var bäst i världen även om det bara blev för en dag, det tror jag ändå lilla Mattias kunnat va hyfsat nöjd med.

För det är Kitzbühel och segern där jag kommer ta med mig som det starkaste minnet. Just den känslan att få stå högst upp och få skrika ut sin glädje. Det var häftigt. Sedan finns det en rad till andra häftiga minnen med olika pallplatser, mästerskapsmedaljer och bara dagar på touren. Men dom måste jag få suga lite mer på för att kunna uppskatta till max.

Några saker jag dock uppskattar, är först det lag jag fått resa runt med under alla år. Att vi större delen av karriären varit så stort och starkt landslag och haft så bra sammanhållning, men ändå varit en grupp av rätt olika individer, men där alla har haft det driv som krävdes och hjälpt varandra till framgångar. Ingen ville vara sämst, men framgång är så mkt roligare tillsammans. Så tack för resan grabbar!

Sedan den support och stöd jag fått från många runt omkring mig, både vid med och motgång. Jag har ju själv alltid visat en hel del hjärta och glöd, alltid visat en hel del känslor, ibland en aningen för mycket. Men det känner jag gjort att jag fått en hel del värme tillbaka utifrån, vilket har hjälpt mig extremt mycket, gett mig glädje och extra kraft, så ett stort tack till alla!

En sak jag är lite stolt och glad över idag är att jag tycker jag vågat gå min egna väg. Gjort denna resa på mitt sätt. Jag bestämde mig rätt tidigt att jag skulle göra mitt bästa för att få den så rolig och spännande som möjligt. Så där har friåkningen betytt mycket för mig, jag har hunnit med en hel del häftigt där också, resor, tävlingar och oförglömliga dagar med bottenlöspuder. Jag vet inte om allt har gjort mig till en bättre slalomåkare men jag vill tro det, roligt har det varit i alla fall.

Nu då?? Ja säg det, jag har inget svar där riktigt ännu, men man borde komma på ett bra svar, för den frågan lär man få. Men jag är i alla fall spänd och rätt nyfiken vad som kan komma framåt.

Till en början tror jag inte mitt liv kommer kastas om särskilt mycket, jag älskar att träna, så har svårt att se jag kommer sluta med det. Jag älskar åka skidor, så kommer inte sluta med det. Jag har en hel bucketlist med saker och ställen jag vill se på skidor, så den får jag väl börja beta av. Jag älskar att fotografera, så med mer energi så skulle jag vilja lägga mer tid på det. Men jag är också spänd att ta mig an nya utmaningar, för att få fortsätta utvecklas och pressa mig själv. Så får bara se vad det blir.

Jag har en del tankar och ideér, men först vill jag bara vara, ta in allt och få ladda upp batterierna.

Tack ska ni ha för allt, tack för stödet!… Men med det sagt, min resa tar inte slut här, så hade varit kul om ni fortsätter följa den, tror den kan va fortsatt rätt rolig, även om vi kommer sakna röd/blå:) Så följ mig på min Instagram så länge men hade även varit kul att ta upp denna sida lite mer, har så mycket bilder som inte kommer till nytta annars. Men ge mig lite, lite mer tid.

Nu drar vi till Andorra! //Mattias

Här är lite blandade bilder från Åren. Allt från Ski Team Sweden och Bildbyrån. Mina egna gukdkorn genom måste jag få lite tid för att leta upp på hårddiskarna.