Tack för allt!

Sitter i Engelberg med en stor kopp kvällskaffe, träningskläderna på, rätt sliten i kroppen efter två veckor med ganska mycket skidåkning här i Engelberg. Två veckor där jag nästan varje dag bara varit uppe för jag tycker det är roligt, åkt själv, åkt med kompisar, åkt med Lovisa. Jag skulle inte vilja kalla mig utvilad nu, men jag mår rätt så bra och skönt, tycker jag känner en liten bättre gnista och energi i kroppen och ser fram emot en spännande vår och tid som kommer.

I helgen är det race i Kranjska Gora, men jag ska inte dit.

Ni som såg VM och hörde intervjun i mål efter slalomen undrar nog lite om jag menade allvar eller bara var sur… Men jag var fullt allvarlig. Dock har jag gett mig själv lite tid och andrum att ha fått suga på den lite till.

Men nu kan jag säga att jag har gjort min sista Världscupslalom. Jag säger sista slalom, för att jag har fått inbjudan att komma till VC finalen och köra Team Event. Så ställer mer än gärna upp där med vårt grymma parralag. Detta tyckte jag kändes som en jäkligt rolig avslutning, att kanske kanske få avsluta med en vinst men också säga lite mer hej då till folk i laget och grabbarna på touren. I Åre var det ingen som riktigt visste och några som blev lite tagna på sängen, så jag fick inte säga hej då till någon riktigt.

Om jag ska vara ärlig så har jag sett mig själv att hålla på ett bra tag till, men har också alltid sagt till mig själv, att när jag inte är med och konkurrerar om toppresultat, då kan jag lika väl göra något annat. Och dit har jag tyvärr nått nu lite snabbare än tänkt. Efter en säsong med väldigt få resultat, så trillar jag nu ut topp 30 och vägen tillbaka in och dit där jag vill vara är lite väl lång och det är inget jag känner jag behöver göra. Eller en kamp jag vill ta. Jag känner mig klar nu.

Så resan närmar sig sitt slut, en resa som startade på riktigt i December 2004, då jag gjorde jag min WC debut i Flachau, Österrike. Där jag senaste 10 åren ändå varit med och krigat om toppresultat och varit inne topp 15. Nu känns det helt sjukt att vi står 15 år senare och jag stänger detta kaptitel i mars 2019 i Andorra. 

Jag skulle vilja säga att det finns en del olika anledningar att jag är där jag är nu, i slutändan faller det mesta tillbaka på mig själv, jag har inte presterat särskilt bra åkning i år och jag har inte det som krävs längre. Om jag ska vara ärlig så har jag slitit en del förra vintern och i år, jag har inte haft den där energin som krävs för att prestera på topp under en längre perioder, inte haft samma mentala styrka och fokus, jag har känt mig ganska utmattad stora perioder och inte haft samma kraft och driv. Det är som kroppen skrikit efter att få vila. Det är rätt irriterande när man är van att bara kunna köra på, lite som att dina toppstyrkor plockas ifrån dig. Jag har velat och försökt, men det har inte funnits där. Jag har ju haft en del att fightas med sista åren och tycker jag haft det under relativt bra kontroll, men skulle vilja säga att huvudet velat mer än kroppen orkat med. Så nu är det dags att lyssna och framför allt kanske släppa på en hel del press man lägger på sig själv och vad det innebär att hålla på med toppidrott. Jag tror jag kommer må bra av det nu, jag känner det, även om jag kommer sakna det också. Jag älskar ju att tävla.

Vilket fall, vilka år det har varit, vilken resa det varit, jag är väldigt tacksam för allt jag fått uppleva och det jag har presterar, även om jag kommer grubbla lite varför jag inte lyckades vinna fler ggr för jag tycker ju själv jag är så pass bra skidåkare, haha, hallå självdistans;)

Nej men skämt och sido, jag sa alltid när jag var liten, väldigt liten, jag ska bli bäst i världen på skidor, jag vet inte riktigt vart det kom ifrån eller vad om drev mig, men det kände jag i alla fall. Så på ett sätt känns det ändå rätt skönt att jag var bäst i världen även om det bara blev för en dag, det tror jag ändå lilla Mattias kunnat va hyfsat nöjd med.

För det är Kitzbühel och segern där jag kommer ta med mig som det starkaste minnet. Just den känslan att få stå högst upp och få skrika ut sin glädje. Det var häftigt. Sedan finns det en rad till andra häftiga minnen med olika pallplatser, mästerskapsmedaljer och bara dagar på touren. Men dom måste jag få suga lite mer på för att kunna uppskatta till max.

Några saker jag dock uppskattar, är först det lag jag fått resa runt med under alla år. Att vi större delen av karriären varit så stort och starkt landslag och haft så bra sammanhållning, men ändå varit en grupp av rätt olika individer, men där alla har haft det driv som krävdes och hjälpt varandra till framgångar. Ingen ville vara sämst, men framgång är så mkt roligare tillsammans. Så tack för resan grabbar!

Sedan den support och stöd jag fått från många runt omkring mig, både vid med och motgång. Jag har ju själv alltid visat en hel del hjärta och glöd, alltid visat en hel del känslor, ibland en aningen för mycket. Men det känner jag gjort att jag fått en hel del värme tillbaka utifrån, vilket har hjälpt mig extremt mycket, gett mig glädje och extra kraft, så ett stort tack till alla!

En sak jag är lite stolt och glad över idag är att jag tycker jag vågat gå min egna väg. Gjort denna resa på mitt sätt. Jag bestämde mig rätt tidigt att jag skulle göra mitt bästa för att få den så rolig och spännande som möjligt. Så där har friåkningen betytt mycket för mig, jag har hunnit med en hel del häftigt där också, resor, tävlingar och oförglömliga dagar med bottenlöspuder. Jag vet inte om allt har gjort mig till en bättre slalomåkare men jag vill tro det, roligt har det varit i alla fall.

Nu då?? Ja säg det, jag har inget svar där riktigt ännu, men man borde komma på ett bra svar, för den frågan lär man få. Men jag är i alla fall spänd och rätt nyfiken vad som kan komma framåt.

Till en början tror jag inte mitt liv kommer kastas om särskilt mycket, jag älskar att träna, så har svårt att se jag kommer sluta med det. Jag älskar åka skidor, så kommer inte sluta med det. Jag har en hel bucketlist med saker och ställen jag vill se på skidor, så den får jag väl börja beta av. Jag älskar att fotografera, så med mer energi så skulle jag vilja lägga mer tid på det. Men jag är också spänd att ta mig an nya utmaningar, för att få fortsätta utvecklas och pressa mig själv. Så får bara se vad det blir.

Jag har en del tankar och ideér, men först vill jag bara vara, ta in allt och få ladda upp batterierna.

Tack ska ni ha för allt, tack för stödet!… Men med det sagt, min resa tar inte slut här, så hade varit kul om ni fortsätter följa den, tror den kan va fortsatt rätt rolig, även om vi kommer sakna röd/blå:) Så följ mig på min Instagram så länge men hade även varit kul att ta upp denna sida lite mer, har så mycket bilder som inte kommer till nytta annars. Men ge mig lite, lite mer tid.

Nu drar vi till Andorra! //Mattias

Här är lite blandade bilder från Åren. Allt från Ski Team Sweden och Bildbyrån. Mina egna gukdkorn genom måste jag få lite tid för att leta upp på hårddiskarna.

Sökande av form

Angående bloggen, som ni märk, så har jag senaste året inte tyckt det varit lika kul att uppdatera. Känns på något sätt som jag visat det mesta och tappat motivation helt enkelt, och när jag själv inte tycker jag gör det lika bra då är det inte lika roligt, så är det i mycket. Allt eller inget, och jag tycker bloggen varit långt ifrån allt senaste tiden. Så jag har länge tänkt tanken att pausa/avsluta den, men inte riktigt vågat, är ändå 10 år jag kört och jag har gillat det fria bollplank jag haft.

Jag har dock väntat på rätt tillfälle, typ inte göra det när jag åker kasst och är i en formsvacka, för då känns det som känslan att ge upp, ” ja nu är det helt plötsligt inte så lätt och kul att skriva, så ge dig nu bara”. Så jag har försökt väntat på något bra resultat och sedan, baam, för jag har varit helt säker det ska släppa… Men det har det inte riktigt gjort det, nästan bara gått tyngre och tyngre. Haha, så vi får fortsätta kriga och vänta på rätt läge helt enkelt, men vill mer skriv  att om ni vill följa mig närmsta tiden, så gör ni det på Instagram. Så är det bonus om det dyker upp saker här. Jag har dock insett att det inte lika kul att fota när man vet att det mesta kommer fastna på datorn. 

Om åkningen och min form då!?

Det är något som inte stämmer som ni säkert sett om ni följer racen, en blandning med att jag är långt ifrån vän med material och ett självförtroende som är på väg ner i källaren. Jag känner inte helt igen mig, senaste tio åren har jag typ haft känslan att hur “dåligt” jag än åker jag  är jag topp 15, är bara kriga och gå på insats så löser det sig. Jag brukar kunna va helt avhängd på träningar, men när det är race så är det race och då är jag där. Nu är det lite tvärt om senaste tiden, jag åker rätt snabbt på träning men kan inte tävla typ. Det baseras på mer än jag tappat det mental, det baseras på att jag inte känner sig trygg på laggen för att kunnat använda mitt starkaste verktyg, insats och vilja. Har känts så dåligt och låst i åkningen så inte kunnat bara satsa. Gårdgens race i Wengen var dock första på länge, där jag hade känslan jag kunde ösa. Hade gjort en del förändringar, säg typ trimmat upp allt till max, med kanske inte var en skräll att det inte höll. Gillade dock känslan att vara lite mer fri och se svängar som åter igen är väldigt snabba. För det är det jag levt på genom alla år, en sjukt snabb sväng och mindre finlir.
Vilket fall, sport handlar helt om självförtroende och det är inget man får av att åka ur eller inte kvala, så just nu kan vi lätt säga att mitt nått historiskt låga nivåer. 

Jag kan dock lova jag gjort det som står i min makt, senaste månaden för att vända det, tryckt in extra träning på snö och försökt kriga mig in i det. Jag har inte rykt på axlarna åt det utan hela tiden bara försökt mer. Men det vill sig inte och förra helgen i Adelboden var det tyngst nederlaget på länge. Att inte kvala race är något helt nytt, där börjar jag komma till en gräns och utveckling som… Ja inte är särskilt rolig.

Nu är jag hemma en dag innan det bär av mot Kitzbuel, där ska jag köra terapi och åka varv på varv i min egna gondol för att få känslan tillbaka. Sedan får vi njuta av dom två bästa racen på året Kitz/Schladming.
Frågan som dock alltid ligger där nu och den man får av journalister konstant, känner du dig stressad över VM som närmar sig?? Varpå jag har försökt svara dimplomatiskt,” nej men det är lugnt, då kommer jag va i form, det är inget jag tänker på”….  Men som f.. jag känner mig stressad. Haha det har varit mitt stora mål och nu är jag långt ifrån där jag trodde, planerat och borde vara resultatmässigt. 

Jag har ju ärligt inte presterat resultat som gör att jag är förtjänt att åka ett mästerskap, är ju endast min parraåkning som visat klass, så mitt fokus kanske borde flyttas helt dit för för att om jag får åka va så redo som möjligt att hjälpa laget ta tillbaka medaljen vi missa på OS. 
Så nu kör vi klart Januari, fokuserar på det, sedan tar vi oss an vad som kommer näst.


Här följer en megaupdate av bilder från Jul och framåt, där jag hunnit med.
Firat jul i Åre, tränat i Vemdalen, kört race i Oslo, tränat i Reiteralm, Kört race i Zagreb, Tränat i Passe de Tonale, Kört race i Adelboden, åkt puder i Engelberg, tränat i Crans Montana och tävlat i Wengen.

Vilken utmaning

Nytt hotell, ny säng och nya förutsättningar. Ligger i Madonna di Campiglio och ska snart sova. Kvällsrace här imorgon. Arenan ser så jäkla nice ut!

Saalbach då, vilken jäkla tävling det blev, extremt svårt. När vi summera det så kan det nog vara ett av dom sämsta/svårare underlag jag varit med om Världscup, ok känns kanske lite kryddat, men om man ser till tidsdifferanserna som blev så minns jag inte senaste det var så långt från 1-30 och såna omkastningar i andra. Det var oskönt.

Jag låg väl lite fel i nr i bägge, men prestera inte heller särskilt bra. Den otroligt oskön känslan gjorde att jag blev stel i åkningen och inte våga attackera. Första kände jag bara hur jag höll, men kändes som jag inte skulle fixa det om jag inte höll. Så tvångstankar delux när man typ skriker till dig själv, släpp handbromsen för fan, men jag kan inte, jag lovar;) Sedan känslan när man går i mål, 3,90 sek efter klart sist, då vill man typ gömma sig. Jag kände det var dåligt, men så dåligt liksom. Var dock helt säker jag gjort mitt. Sedan visa det sig att bara en åkare passera förbi mig och jag låg på en 20:e plats. Mycket intressant ändå. Tack för den livlinan

Andra körde jag på halva åket, sedan fega jag ur och gjorde en miss.

Kort och gott, jag ville gärna göra ett resultat efter missen i Levi, men kände mig inte alls trygg att attackera. Saknade visst stöd i sväng, vilket gjorde mig så sjukt passiv. Jag har åkte betydligt bättre på träning, men jag fick dock knappast bättre självförtroende att åka så sjukt kasst, så imorn är det bara fortsätta jobba in mig i matchen och hitta tryggheten igen. Steg för steg.

Ett gäng bilder nedan, har inte förstått mig på nya WordPress hur jag skriver under bilderna, så får bli här.

Bild 1-2, redo ut att träna dagen innan race, där det då blev till att följa Matts ledning från Mobilen och skidrummet. För att direkt vara redo att sticka upp. Inte denna gång med ändå sjukt starkt av Matts överlag.

Vi hade förmånen att efter race, flyga heli över till Madonna för att spara på krafter och slippa 5h i bil. Benen hade skakat nog under åken. Dock bara andra gången jag flyger mellan race under alla år. Så inte särskilt bortskämd så. Gick dock en hel del helis från olika håll i Saalbach med åkare från olika nationer denna gång, då schemat är extremt tight. Allt för att optimera. Som bonus fick vi väldigt fin flygning över molen när solen var på väg neråt över alperna och dolomiterna.

Saalbach

Efter en bra vecka i Pfelders så är vi nu i Saalbach, där det idag är GS och imorn Slalom. Ni missar väl inte att Olsson leder efter första åket, mega form på honom där. Så kul!

Pfelders var för övrigt bra, ganska tuff träning men kändes som man kom in i det ganska bra. Gjorde mig dock också lite trött, så nu ligger jag och försöker återhämta så man är redo för imorn.

Kul att se GS:n idag, backen är ju ny för typ alla, så få se hur den ser ut och karaktären. Det ryktas om en hyfsat lång slalom, och sedan såg man att det med högre nr blev lite stökigt och rann iväg tid, så gäller va redo att få nere laggen rent och få det att flyta.

Nu ska vi äta lunch, kolla andra åket och sedan dra ut och känna på snön. 

Pfelders

Då var man på´t igen. Klar man första dagen av träning i Pfelders, där vi för stunden är litet mindre gäng. Jag, Krille och Gustav. Matts och Rönngren har dragit till Alta Badia med halva tränarstaben då det är race där Söndag. Andre kommer ner  imorgon. Så lite splittrat gäng. Men däremot bra förutsättningar här. Pfelders är ju en sjukt liten by längst upp i en dal på Italienska sidan strax bakom Sölden, bara ett jättemassiv mellan. Vilket fall, denna lilla by som typ består av ett 40 tal hus och ett lyxhotell, ja här finns ett mindre men väldigt fint modernt skidområde där dom alltid erbjuder bra träning och är öppna för att ta emot oss och andra lag. Så vi bor typ 100 m från liften, så sjukt smidigt.

Det är dock lite högre höjd, så har tendens att alltid vara torr och aggressiv snö, vilket man fick känna på idag. Fick kriga lite för att komma in i det igen. Mycket fight får sammanfatta dagen, men det är bra så man vaknar till igen.

Yes, det blev magiskt!

Just packat ihop prylarna och ska snart kasta in det i bilen och rulla österut mot Innsbruck och sen söder ner mot Italien och Phelders. En sak som gnager lite på mig, det är minus 13 ute, super nice, bara det att jag har ett flak Nocco i bilen där ner som jag glömt bort. 50/50 att någon är sprängd, hmm intressant att se.

Efter en lugn Måndag så har jag fått två väldigt fina, roliga men även produktiva dagar här hemma. Har varit ute och bränt puder och när ljuset tittat in under eftermiddagen så har jag fotat med Oskar. Det har varit riktigt fina fotoförhållanden då det just är så kallt och självklart även fina åkförhålladen. Men spana min Instagram eller Oskar Enanders, så ser ni någon actionbild från senaste dagarna. 

Jag älskar verkligen när jag får dessa dagar mellan race och träning, kommer hem och får denna åkning, helt magiskt. 

Nu packar jag för en längre turne, Phelders, race Saalbach, Race Madoonna, Jul i Åre, kanske Parra Oslo, sedan Race Zagreb, Race Adelboden och hem och tvätta 14 Januari. Man vill ha med på tok för mkt saker, hjälp alltså.

Race Saalbach!!! JA igår fick jag veta att Val disere är flyttat dit så nästa torsdag kör vi slalom där. Hur nice!!!

Inställt Race

Vilken tråkig dag det blev, eller snarare, tråkigt att dagens race blev inställt. Man tränar ju liksom rätt hårt/mycket och lever ju för dom få race vi har, så ett bort är ju inte det roligaste. Så bara hålla tummarna dom sätter in den i kalendern längre fram och inte stryker den.

Jag har inte så mycket att säga om beslutet, vädret var dåligt, sedan tror jag det nog gått och köra. Fan det är slalom. Jag vet ju dock att jag inte är som bäst i dålig sikt, så för min del kanske bra. Dock hade jag bestämt sedan någon dag tillbaka, att försöka fokusera på rätt sak och skita i vädret, jag visste det skulle bli tufft, så gällde mer att bara göra sig redo så mkt det gick mentalt.  Alltså inte släppa in tanken, undra in det blir något. Jag tyckte jag vakna med helt rätt inställning och även i backen, att fokus hela tiden låg på start och vad jag skulle göra. Man hörde ju redan på inåkning och besiktning hur en hel del åkare klagade och försökte få det inställt, jag visste dock att det fick jag inte släppa in det, för då skulle jag bli 10 på bollen om det väl blev… Det jag vill säga, jag var redo, men sedan var det bara släppa garden och åka ner och dra hem när dom väl ställde in. 

Så bilen mot Geneve, släppte av några av gubbarna och sedan hem till Engelberg där jag trotts rätt seg, släpa mig iväg till gymmet och tryckte ur benen lite, sedan hem och packa upp lite paket jag fått medan jag var borta. Lite spännande ändå.

Nu blir det hemma någon dag, sedan på torsdag drar jag iväg igen och förbereder inför Madonna di Campiglio som är om mindre än två veckor. Mera träning alltså;)

Annars väldigt imponerande och kul med Matts pall i Lördags, så sjukt stabil och bra åkning. Bra för laget med en till pall, det rullar på åt rätt håll.

Klar och på väg mot Val-d’Isère

Efter över en dryg vecka i Zinal ligger jag nu på hotellet i Val-d’Isère, drog över efter träningen igår. Så snart redo att slå på tv:n och spana in dagens GS race. Känslan att göra det med en koppkaffe, den är fasen bra, Val-d’Isère är ju också en väldigt intressant backe och oftast rolig GS att kolla.

Veckan som varit i Zinal tycker jag varit lärorik och väldigt nyttig träning, två bra block med rätt mycket åkning. Där jag succesivt åker bättre och bättre, börjat hitta en set up jag känner mig tryggare med och nu ska försöka köra in mig ordentligt på. Farten finns där, så känner mig redo för race igen… Det som dock är helgen snackis är snön, det kommer en ganska skaplig fron med snö in över alperna, vilket är positivt då vi vill ha snö och vinter, men det kommer även innebära ett tufft race på söndag. Ifjol hade vi ju race i ett av dom sjukaste snöfallen, vilket jag trodde skulle vara svårt att slå, men nu kan det alltså vara dag. Från början var väl prognosen typ 80-100 cm på Söndag, nu är det betydligt mindre… Jag hatar egentligen när jag inte ser något, då jag är lite hård i min åkning och ofta blir straffad då när jag inte ser helt 100. Jag blev dock 9a här ifjol i dessa förhållanden, vilket stärkte mitt självförtroende då. Så får ta med det.

Vilket fall kul att tävla igen

Zinal

Är i Zinal för tillfället och har vårt pre camp och upptakt inför nästa helgs race i Val d’Isère. Kom hit i Onsdags och har sedan dess bränt av tre grymma dagar med träning. Två dagar först tillsammans med Schweizarna och ett pass bara jag och Andre. Med Schweizarna innebär egentligen Daniel Yule och Zenhäusern, så ganska lite gäng samlat. Grym träning och fina pass. Där jag är nöjd med hur jag presterat, kurvan går åt rätt håll.

Är första gången jag är i Zinal, så som vanligt kul när man kan bocka av ett nytt ställe, då vid det här laget varit på dom flesta ställena. Är en liten by med en gondol och litet system högre upp. Men det ser ut att finnas bra potential där uppe, ganska mycket fina ytor, så skulle gärna komma tillbaka och köra friåkning här.

Schweizarna har annars Zinal som ett av sina träingsställen denna period, då dom alltid öppnar upp rätt tidigt, så senaste veckorna har det bara varit öppet för dom och träning.

Nedan kommer ett gäng med bilder från senaste dagarna.

Engelberg premiär

Har haft lite skidpremiär här i Engelberg i helgen. Lovisa flög ner fredag kväll och drog sent igår Söndag och vi har varit uppe två dagar och åkt här i helgen. Snöförhållandena är ju tyvärr rätt dåliga, alltså fortsatt grönt i hela dalen och dom har endast fått igång några enstaka pister, men ändå härligt att va uppe. Så Lovisa hade ju skidpremiär på riktigt medan jag mer hade det på breda skidor. Man borde ju dock haft slalomlaggen, men på något vis känns det bara bra att trotts att man bränner pisten, att få ha andra grejer på sig, få lite omväxling och man får förbereda sig inför när snön kommer.

Jag fick chansen att testa Heads friåkningslagg för första gången, vilket jag varit riktigt peppad på. Deras Korelagg har bara sett jäkligt sköna ut och några jag tror skulle passa min åkning, så när jag väl signa i somras så har jag gått och väntat.

Jag skrev till lite kompisar igår, “fan Korelaggen känns jäkligt bra, tips på lagg från min sida”. Då fick jag en stor mäng ironi tillbaka i svaren, “jaha är Head bäst nu alltså och mena mest att jag var köpt”… Men så här:

När jag körde Nordica, så tycker jag det fanns lagg med bra ladd i. Dom flesta var rätt hårda, vilket passa mig bra, att kunna stå på hur det än ser ut. När jag bytte till Atomic, så tycker jag alla lagg var mer lekfulla. Så i djup puder sjukt sköna, men dagar med mindre snö där det var stökigt, tycker jag länge det saknades en skida. Så under 3 år var jag lite jobbigt på dom att bygga något mer, dom uppskatta ju tipsen men var ju också lite, jaja, nöj dig med att utveckla slalomlaggen nu. Sedan fick jag ju en del specialversion, med någon extra metallager osv, men ändå tycker jag det saknades något. Särskilt när jag för 3 år sedan körde Verbier Extrem, då vi hade långt ifrån puder, där tycker jag inte jag kunde köra som jag ville till 120%.

Så har spanat en del på Blizzards lagg som många här i Engelberg kört på sista två åren, men även Head som med sin Kore såg ut att ha en riktig charger skida. Så efter två dagar, dock bara på 117mm breda Kore, vilket är för brett i dessa förhållandena, så känns det som jag haft rätt. Kunde ändå stämpla på och ha bra stöd i pisten. Så känns som jag har en skida där jag kan åka och själv bestämma även när det är stökigt och uppkört, vilket ibland är dom roligaste förhållandena. Men jag lovar att testa mer framåt, även när snön kommer. Så ska ni få en ärlig och inte allt för färgad recension;) Har Kore 99 och 105 på väg hit, så känns som en bra variation. Där jag säkert kommer tura med 99 och pendla mellan 105 och 115 beroende på mängden snö.

Körde en Black Friday bild på Insta. Kom på att jag hade en hel svart outfit, så passade ju rätt bra.

Ni ser, att snömängden neråt inte är så bra eller obefintlig

Kul att kunna åka runt med Lovisa. Hon har inte tävlat me åkt en del med familjen genom åren, så kör på riktigt bra. Jag försöker hålla mig helt borta från tips, där känns det som det kan bli känsligt, haha.


Jag gillar min nya outfit skarpt, nya Svarta HH stället passar ju rätt bra med laggen. Dock får man bara bränna runt med svart dagar som denna och då och då, när man ska ut och fota och göra mer “jobb” grejer underlättar det ju med lite mer färger. Annars syns man ju inte på bild, utan mer ser ut som en sten eller smälter in i terrängen.